SOM EN BRO

Dag 151

Sjätte natten hos pappa. Tror jag? Mamma och jag. Hämtade hamburgare från M. Jag slukade min. Morsan orkade halva. Hennes tur att sova först. Jag satte mig bredvid pappas säng. Lyssnade till hans andetag. Sökte efter Svärjes TV. Men hittade bara finska kanaler. Struntade i eländet. Kunde lika gärna lyssna på musik. Fram till vaktombytet klockan två. Hittade en version av Blueberryhill. Med Vladimir P. Göta Petter! Trodde inte mina ögon? Och öron? Putin! Sjöng som en kratta. Men ändå! Tommy Körberg. Däremot. Han sjunger inte som en kratta.

När du är trött, när du vill fly
Och oron viskar att, din dag ska aldrig gry
Jag är hos dig, känn handen kring din hand
Var stilla, var ej rädd,
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

Natten på avdelning sex släpade sig fram. Minut. För minut. Andetag för andetag. Talgoxen hälsade på. Men skippade badandet. Nattsköterskorna tassade in. Svängde pappa. Torkade hans panna. Omsorgsfullt. En-vägs-pratade. Kärleksfullt. Fanns där. Hämtade te och smörgare. Åt mig? Hjältar i vardagen. Såheså.

När skuggan faller kall, när du går fram
När fågeln inte längre syns, och solen dör
Jag tänder ljus, jag tänder himlens ljus
Var trygg och tro på mig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

Klockan två. Mammas tur att vaka. Jag somnade förstås. Sov som en stock. I fyra timmar. Morsan påstod att hon nog försökt väcka mig. Tre gånger!

I morse. Kravlade mig ur sängen. Ringde Corinne. Natten har varit lugn. Kan du komma hit? Måste till avslutningskyrkan. Självfallet. Tog pappas ögonsten till kyrkan. Somnade mitt i predikan. Nära att ramla i knäet på en flicka i ettan. Såg nån? Önskade skolans elever en glad sommar. Fick kramar. Och godis av två elever i fyran. Och en ros av sexorna. Tillbaks till sjukhuset. Tillbaks till pappas säng.

Varifrån jag följde mina vänner i Stockholm Marathon. Tur att jag inte anmält mig! Christian A, Tomas M och Filip V sprang under tre timmar. Och så Tove L, förstås. Johan M strax över. Jonas H, Kari V och Philip M debuterade. Bjarne H, Kurt K och Christer N försvarade HOP-HAB:s färger. Grattade dem alla. Hann se slutet på TV. Efter att en nurse visat mig var de svenska kanalerna fanns gömda. Voj raatis, raati! Att jag inte rattat fram till kanal 1001 tidigare! Nååå-jaa! Bättre sent än aldrig.
På kvällen. Corinne kom med käk åt mig, köttsoppa. Värmde den i mikro. Mera smörgare. Mera kaffe. Gissar att jag väger drygt hundra snart! Har ju levt på smörgare i snart en vecka nu. Och det brukar straffa sig på tisdagsinvägningen.
Kvällen nalkas Jakobstads sjukhus. Skymning över avdelning sex. Över pappas säng. I rum tolv. Jag och min mor förbereder oss för ännu en natt vid hans sida. I dag. Just i dag. Den sista maj. För prick femtio år sedan. Dog hans far.

Styr mot havet nu, seglar bort
Nu är din korta stund, det liv du väntat på
Följ vågens väg, se djupet skrämmer ej
För jag är här hos dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

Saldo: 0,0 km

Totalt: 1 557,0 km

Mål: - 104,0 km

Kanon: -

Kalkon: -

ÄNNU EN DAG

Dag 150

Sent i går kväll. Skjutsade hem mamma till Trädgårdsgatan. Lillsyrran och jag skulle övernatta hos pappa. Sova i skift. Så blev det inte. Syrran vakade. Och jag sov. Medan nattsköterskorna tassade i korridoren.

I morse. Hämtade mamma. Gjorde ett blixtbesök till Marstranden. Efter rena strumpor. Och kalsipper. Borstade gaddarna. Fortsatte till jobbet. Höll ett par lektioner. Avslutade dagen med personalkaffe. Tackade personalen för läsåret. Avtackade ett par medarbetare. Beklagade. Men avlägsnade mig snabbt från personalkaffet. Tillbaks till avdelning sex. Till rum tolv. Till pappas säng. Med elektrisk madrass. Mamma och lillasyster vid hans sida. Syrran grät, som vanligt. Tog avsked av pappa. Skjutsade henne till Pännäinen. Till sonens studentdimission. Grattis till mössan Anton! Återvände till sjukhuset med pappas ögonsten, Peugeoten.
Ringde Corinne. Som lovade skjutsa Johannes till flickvännens examensfest. Grattis Joanna! Vi var nog också bjudna, men kände att jag ville stanna vid pappas sida. Feberkurvan på stigande? Mamma svalkade hans panna. Med våta handdukar.
Senare. På kvällen. Corinne kom tillbaks. Berättade hur fin Joanna varit. Pappa såg ut att sova. Lugn och fin. Den enda i rummet utan rynkor, tyckte nån. De våta handdukarna hjälpte väl mot febern? Eller var det morfinet? Pappas lillasyster kom också på besök. Linnea bor i skogen, brukade pappa kalla henne. Bjöd faster på kaffe. Och en skinksmörgare. De senaste dagarna har jag frossat i skinksmörgare. Den ena godare än den andra. Linnea visste berätta att min farfar dog den 31 maj, 1964. Prick femtio år sen i morgon.
I natt skall jag vaka vid pappas säng. Tillsammans med mamma. Och morgon skall jag till kyrkan. Avslutning på läsåret 2013-2014. Mitt trettionde som lärare.
Ställde mig vid fönstret. Solsken. Vackert. Tittade in i terapi-trädgården. En talgoxe tog ett bad. Lugnet sänkte sig över Jakobstads sjukhus. Över avdelning sex. Över rum tolv. Över oss alla. Som vandrade. Tillsammans med min far. 

Saldo: 0,0 km

Totalt: 1 557,0 km

Mål: - 93,0 km

Kanon:

Kalkon:

VANDRINGEN FORTSÄTTER

Dag 149

I går kväll. Satt vid pappas sida. Lyssnade till hans andetag. Lugnt och stilla. Ibland. Oroligt. Ibland. Bäddade åt mig på en soffa i anhörigrummet. Somnade. Någon gång efter midnatt. 

Vaknade fem. Kristi Himmelsfärd. Tassade in till pappa. Hälsade på nattsköterskan. Som bjöd på kaffe. Och två skink-smörgare. Kiitos, kiitos. Fick ett meddelande av pappas lillasyster. Kan jag komma och hälsa på? Absolut. Närsomhelst. Mamma och lillsyrran joinade. Doktor Samuli F på besök. Inga nya besked. Vi visste redan vad som väntade. En vandring. En mödosam.

Pappas lillasyster Linnea L och hennes dotter hälsade på. Tårar. Förtvivlan. Frågor. Men ingen som markerade. På eftermiddagen tog vi farväl av intensivvårdspersonalen vid Kiuru. Kiitos kaikesta! Pappa fördes med ambulans till Jakobstad. Mamma följde. Syrran och jag rattade också söderut. Mot avdelning sex. Vid Jakobstads sjukhus. Pappa fick ett eget rum. Ett vackert rum. Med vacker utsikt. 

Jag skjutsade mamma till Trädgårdsgatan. Till saftglaset. Och Gripenbergs korsord. Till minnen. Till en vardag. Som ännu inte var här. Tillbaks till pappa. Lade mig på extra sängen. Vid pappas fötter. Lillsyrran vid hans sida. Studerade fågellivet utanför. Jag somnade. Förstås. Men återkom snart. Tillbaks till den tunga verkligheten. Personalen bjöd på käk. Åt mig? Nej, men du får äta din pappas. Käkade lax. Men med tudelade känslor. Skulle så gärna ha gett fisken åt min far.

Corinne och hennes föräldrar hälsade på. Tårar. Förtvivlan. Frågor. Men inga svar. Nu heller. Syrran och jag beslöt oss för att dela på vakandet i natt. En natt vid min pappas säng. På avdelning sex. I ett vackert rum. Med vacker utsikt. Önskade jag kunde ge syrran en fågelbok.
Sen satt vi där. Mamma, syrran och jag. Hittade en psalmbok på fönsterbrädet. Letade fram tre-hundra-nittio-ettan, Blott en dag. Pappas psalm. Som han brukade klinka på pianot. På Kyrkostrand. Med pekfingret. Valde en oerhört vacker version med Sonja Alldén. Han som bär för mig en fadershjärta, giver ju åt varje nyfödd dag. Dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag. Klumpen i halsen växte på nytt. Syrran grät floder. Ville att jag skulle spela Blueberryhill i stället. 

Saldo: 0,0 km

Totalt: 1 557,0 km

Mål: - 82,0 km

Kanon: -

Kalkon: -

PÅ VÄG BORT

Dag 148

I går kväll. Hemma. Trött och ledsen. Läste alla fina inlägg på ansiktsboken. Tröstande ord. Värmande ord. Vackra ord. Från när. Och från fjärran. Johannes kom hem från Dragsvik. Ville besöka sin farfar. I morgon. Joel lovade skjutsa. Jag ställde Nokian på halv fem.
Men vaknade halv tre. Kände mig utvilad. Märkligt? Steg upp. Käkade morgongröten. Lånade vaimos svarta. Och fortsatte till jobbet. Tre dagar kvar av läsåret. Och ännu mycket ogjort. Kanslijobbade fram till åtta. Höll en lektion. Och fortsatte sen till sjukhuset. Tassade in på intensivvårdsavdelningen. Två unga kinesflickor log mot mig. Tjejerna på utlandspraktik. Jag hamnade mitt i läkarronden. En ung manlig läkare testade pappas reflexer. Skakade på huvudet. Ei hyvältä näyttää! Förklarade läget för oss anhöriga. Svarade på tusen frågor. Sympatiskt. Sakligt. Utan omskrivningar. Pappa kommer inte tillbaka. Han lever. Men är på väg bort. Bort från oss. Bort från livet. Så är det. Valitettavasti.
Fortsatte tillbaks till jobbet. Höll ett par lektioner. Käkade. Återvände till intensiven. Hälsade på pappa. Sov sen en stund i anhörig-rummet. Medan mamma och syrran vakade. Pappa sov. Lugnt och stilla. Enda patienten på avdelningen. En av kinaflickorna rakade hans skägg. Omsorgsfullt.
Senare på kvällen. Joel och Johannes kom på besök. Stod vid farfars säng. Djupt rörda. Alla grät. Lillsyrran mest. Personalen på avdelning K2 är underbar. Ger oss stöd. Lovade att jag fick övernatta på avdelningen. 

Just nu sitter jag ensam vid bädden. Solstrålar. Genom ett fönster. Lägger sig på pappas panna. Bildar en tavla. En vacker. Personalen bjuder på kaffe. En sköterska sätter sig vid min sida. Pratar. Tröstar. Ger hopp. Hon verkar älska sitt jobb. Hon gör ett bra jobb.
Mitt liv håller på att förändras. Riktigt hur vet jag inte? Men naa-lejss. Ringde Henry M. Skippade den gemensamma länken i morgon bitti. Som vi planerat. Jag har inte sprungit en meter sen i söndags. Då jag tokrusade uppför trapporna till Trädgårdsgatan 2a.

PS
Beträffande min utmaning ligger jag rejält på minus. Men det har inte så stor betydelse. Just nu. 

Saldo: 0,0 km

Totalt: 1 557,0 km

Mål: - 71,0 km

Kanon: -

Kalkon: -

VAD VORE JAG?

Dag 147

Förvirrade tankar i går kväll. Funderingar. Kring livet. Men också kring döden. Slötittade på TV. Tillsammans med Corinne. Lyssnade på Kents Utan dina andetag. Orden sökte sig rakt in i hjärtat. Och vidare till tårkanalen. Ställde Nokian på halv fem. Måste ju sova. Naa-lejss?

I morse. Vaknade. Registrerade att det var tisdag. Alltså tisdagsinvägning. Två kilo lättare än normalt. Antagligen för att jag skippat flera måltider? Käkade i alla fall morgongröten. Lånade svarta till jobbet. Kanslijobbade ett par timmar. Fortsatte till Karleby. Hämtade mamma och lillsyrran från deras hotell. Vidare till Kiurus intensivvårdsavdelning. Kom mitt i morgonbestyren. Tillträde förbjudet. Dålig tajmning! Mamma och syrran fortsatte till anhörigrummet. Medan jag rattade tillbaks till skolan. Höll ett par lektioner. Återvände sen till sjukhuset. Fick höra att uppväckningsförsöket i morse misslyckats. Satte mig vid pappas säng. Ensam. Tog hans hand. Smekte den. Viskade att jag var här. 

 

Jag vet att du sover
känner värmen från din hud
bara lukten gör mej svag
men jag vågar inte väcka dej nu

Jag skulle ge dej
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag

Resten av eftermiddagen pratade jag med mamma och syrran. Mest kring framtiden? Vitrockarna skulle försöka väcka pappa på nytt i morgon. Ett sista försök. Drack en kaffe i sjukhusets cafeteria. Frågade om jag kunde få övernatta på soffan i anhörig-rummet? Det fick jag inte. La i stället mitt huvud på pappas panna. Försiktigt. Kände värmen. Go natt pappa!

Min klocka har stannat
under dina ögonlock
fladdrar drömmarna förbi
inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår

 

På hemvägen. Ringde Corinne. Och min kusin i Halmstad. Gjorde en avstickare till Trädgårdsgatan. Hämtade lite prylar åt mamma. Såg saftglaset och Gripenbergs halvlösta korsord på köksbordet. Klumpen i halsen återvände.

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag

Vad vore jag
utan dina andetag

Text & Musik: Joakim Berg

Saldo: 0,0 km

Totalt: 1 557,0 km

Mål: - 60,0 km

Kanon: -

Kalkon: -

FORTFARANDE KRITISKT

Dag 146

I går kväll. Kollade hockeyfinalen. Halvhjärtat. Tankarna vandrade. Tillbaks till Trädgårdsgatan. Till mamma. Till pappas säng.  På intensiven i Kokkola. Ställde Nokian på halv fem. Kröp i säng. Med huvudet fullt av tankar. 

I morse. Käkade. Tog vita, inte så rostiga, till jobbet. Kanslijobbade till klockan sju. Fortsatte sen till skinnstaden. Träffade mamma och syrran som övernattat där. Fick besöka pappa. Och träffa en ung, manlig läkare. Som förklarade läget för oss. Fortfarande kritiskt. Att pappa nog aldrig kommer hem igen. Smärtsamt att höra. Men. Innerst inne. Visste jag det redan. Tackade ynglingen för hans ärliga analys. 

Lämnade mamma och syster hos pappa. Fortsatte tillbaks till jobbet. Höll ett par lektioner. Ringde Joel. Och grattade honom på tjugo-sju-års-dagen. Avslutade en lång arbetsdag med två lärarmöten. 

Efter jobbet. Tillbaka på intensiven. Hälsade på pappa. Viskade. Smekte hans huvud. Och hans händer. Drack kaffe med mamma, syrran och Corinne. Köpte några penninglotter åt födelsedagsbarnet. Önskade pappa god natt. Torkade bort en tår ur hans ögonvrå.

Skjutsade mamma och syrran till ett hotell. Fortsatte hem. Lyssnade på Helene och Thomas i bilen. Kände hur klumpen i halsen växte igen. Mötte Henrik Ö hemma på gårdsplanen. Prata med din pappa! Han hör nog, visste Henrik berätta. Träffade också jubilaren. På väg till nattjobb. Grattade honom. En snabb-kram i regnet.
Hemma. Kollade Livescore. Jaro hade förlorat i Rovaniemi. Surt. Tittade på halv-åtta-hos-mej. Norska Ägget i köket. Kul kille. Törstig som bara den. Loggade sen in på ansiktsboken. Hittade en massa värmande ord från mina vänner. Tusen tack för era omtankar! Jag uppskattar dem verkligen. Livet är tungt just nu. För oss alla. 

Saldo: 0,0 km

Totalt: 1 557,0 km

Mål: - 49,0 km

Kanon: -

Kalkon: -

MIN FAR

Dag 145

Kollade på CL-finalen i går kväll. En rysare. Real Madrid kvitterade i den tredje övertidsminuten. Och vann matchen efter förlängning.

Söndag. En omtumlande och annorlunda dag väntade. En känslomässig dag. Vilket jag ju inte visste då jag sent om sider vaknade. Under förmiddagen. Allt som vanligt. Käkade. Läste tidningen. Bäddade. Parade strumpor. Lyssnade på en sång med Thomas E och Helene N, Till fåglarna i skogen. Oerhört vackert.
Mamma ringde. Strax före tolv. Bad mig komma. Pappa hade just drabbats av hjärtstillestånd. Rusar iväg. Hjärtat i halsgropen. En stor klump i halsen. Vrålåker i vita till Trädgårdsgatan. Jakobstads Räddningsverk på plats. Tre ambulansenheter. Tjejerna och grabbarna gör allt för att återuppliva min far. En dryg timme passerar. Hopp och förtvivlan. Tårar. Ringer Joel. Hämtar honom. Personalen vid Jakobstads Räddningsverk kämpar vidare. Hoppet tänds. Hjärtat slår. Men svagt. Min far förs till Kiuru i Karleby. Mamma, Joel och jag följer efter i vita. Hittar så småningom fram till rätt dörr. Väntar på ett första läkarutlåtande. Minns det inte ordagrant. Men det närmaste dygnet blir avgörande. Pappa är nedsövd. Tillståndet är kritiskt, säger vitrocken. På god svenska. Ringer syrran. Som genast kliver på ett tåg från Helsingfors. Ringer Jon, får tag på Johannes i Dragsvik. Ringer Corinne. Som genast rattar sin svarta till Kokkola. Ringer pappas syster.
Efter två timmars väntan får vi äntligen gå in till pappa. Som sover. På intensivavdelningen. Smeker hans huvud. Viskar att jag älskar honom. Mamma får ett litet övernattningsrum. Corinne, Joel och jag återvänder till Jakobstad. Jag städar upp i lägenheten på Trädgårdsgatan. Berg av tomma förpackningar. Flaskor. Kanyler. Ser det tomma saftglaset som pappa drack strax före hjärtat stannade. Ser hans byxor på sängen. Klumpen i halsen växer på nytt. Stänger dörren till lägenheten på Trädgårdsgatan 2. En tom lägenhet.
Senare på kvällen. Strax innan röstningslokalerna stängde. Rattade  vita till Kyrkostrands skola. Ger min röst åt 191. Iklädd shorts. Och strandsandaler. Samma kläder jag bar då mamma ringde. Då jag satt i soffan. Och lyssnade till Thomas och Helene. I Vörå kyrka.

Saldo: 0,0 km

Totalt: 1 557,0 km

Mål: - 38,0 km

Kanon: -

Kalkon: -