PÄRONSKALLEN PÅ PRISPALLEN

Dag 292

Lördag. Dagen före loppet. Nålade fast nummerlappen. Omsorgsfullt. Fäste tidtagnings-chippet i högerdojan. Tog en evighet för päronskallen. Ändå hamnade det upp-och-ner. Lämnade balkongdörren på vid gavel. Drog lakanet över huvudet. Ställde Nokian på halv sex. Och somnade genast. 

Söndag. Marathon Day. Tassade försiktigt upp. Drog på mig springaskläädre och en extra jacka. Packade ner Nokian, några juurona och gelpåsarna. Käkade en banan och två yoghurtar. Drack kaffe och åt en kakobeta i hotellets ravintola. Som hade öppnat för två morgonpigga engelsmän. Najs! Peedade längs stranden till startplatsen i Palma. Typ en mil. Päronskallen var tvungen att göra ett depåstopp. Utanför ett lyxhotell. Men lyxgästerna sov nog? Antog han. Anlände dit kvart över sju. Strosade omkring bland övriga nervösa löpare. Drillade förstås. Sökte mig till startplatsen halv nie. Samtidigt som solen visade sig över katedralen. En stekhet dag. På het asfalt väntade. Träffade Nykaabibooa i startfållan. Och Henkka W från Jeppis. Senare också Bertel E, Zenita E:s farbror. Uppsluppen stämning bland Pampasbooa. Saknade Cecilia B, en jätteduktig tjej. Bosatt i Jepu. Bertil gissade att hon stod i första startledet? Prick nie gick starten. Såg att Kjell K och Bertel öppnade tufft. De övriga något försiktigare. Själv startade jag i strax under fem-minuters-fart. Precis som vanligt. Löpningen kändes bra. Låg trea bland österbottningarna. De trettio första kilometrarna var jag en enda gång över fem minuter. Tolfte kilometern på fem-noll-sex. Antagligen en uppförsbacke? Sjunde på fyra-tjugo-åtta. Den blev min bästa. Kom ikapp Kjell vid tjugo. Gav honom en klapp på baken och fortsatte i eget tempo. Ett par kilometer senare var jag ikapp Bertel. Som såg seg ut. Mötte vaimo utanför hotellet, typ tjugo-sex kilometer. Löpningen kändes fortfarande bra. Fick vatten av en typ tre meter lång Sambatjej. Päronskallen gnuggade sina ögon. Bad om en flaska till. Men. Sen var det slut med det roliga. Cecilia passerade mig vid tretti. Försökte följa. Men gav upp. Och sen var jag aldrig under fem-minuters fart. Mötte den hulda på nytt vid tretti-tre. Ännu då höll jag hyfsat tempo. Typ strax över fem. Men. Vid tretti-sex kilometer mötte jag väggen. Totalt. Kilometern på sex-noll-sex. Var tvungen att gå. Och så fortsatte det in i mål. Stapplade fram på vingliga ben. Belönade mig med promenadsträckor. Titt som tätt. Tungt, tungt, tungt! Fick skippa tanken på att komma under tre-tretti. Men lyckades ändå ta mig i mål. Något-så-när hedersamt. Men orkade knappt jubla åt mitt nya PB, 3:34:24. Men blev desto gladare då morsan visste berätta att hennes päronskalle blivit trea bland gambälfolttji. I 55-årsklassen. Tänk. Päronskallen på pallen. He va läng saan! 

Fick min medalj och en alkoholfri öl. Inväntade de övriga pampas-booa. Cecilia vann ÖID-kampen. Överlägset. Sjunde i damklassen på 1:26:44. Vilken tjej! Hennes snälla make tog en gruppbild. Sen hoppade jag upp i sadeln. Och trampade mot Can Pastilla igen. I typ tjugo-nie graders värme. Sveittot naa-lejss. Summerade loppet. Det gick som vanligt. Typ. Första tretti. Inga problem. Snittade 4:45.  Precis som Sune E sagt. Från tretti-trettiofem. Sprang ännu anständigt. Strax över fem-minuters fart. Men, men. Sista sju kilometrarna blev en pina. Tyvärr! Annars var loppet riktigt bra. Lagom stort. Fina arrangemang. Typ bra med vatten på flaska. Underbar bansträckning. Kanonväder. Om än i varmaste laget. Dök direkt i poolen då jag kom fram. Beställde en paraplydrink. Och sträckte ut de stackars taxbenen i solstolen. Tack ska ni ha Amigos! Gracias. I morgon får ni nog vila. Om nu inte päronskallen kommer på andra tankar.
Till slut. Tusen tack för alla gratulationer från när och fjärran. Machos Gracias! Nu ska jag och vaimo fara på stan. Ett na kvällskaffi. Några fler paraplydrinkar blir det däremot inte.

Saldo: 42,2 km

Totalt: 3 341,2 km

Mål: + 129,2 km

Kanon: PB:et förstås

Kalkon: De sista sju kilometrarna.