I går kväll. Ute vid havsbandet. Barnvakten somnade först av alla. Typ tolv. Sov som en stock. Medan ungdomarna underhöll sig själva. Tror inte att de saknade päronskallen särskilt mycket.
Vaknade nie. Till en underbar morgon. Blickade ut över beachen och det spegelblanka havet. Tyst och stilla. Kravlade mig ur sängen. Snörde på Kinvarorna. Och kutade en halv mil i solgasset. Avslutade passet med ett dopp. Käkade frukost på verandan. Ungdomarna började så småningom titta fram. Fortsatte dagen med att fixa till omgivningarna. Lyssnade till ungdomarnas jidder. Och musik. Bad dem sjunga den enda låt jag kände igen, Aviciis Wake me up. Spelade in deras version på pekplattan. Najs! Funderade på att lägga upp klippet på ansiktsboken. Men vågade inte. Trean hörde av sig. Meddelade att han fått studiebostad till hösten. Skönt att höra.
På eftermiddagen. Solen gick i moln. Kanske lika bra. För många av ungdomarna hade redan fått alldeles för mycket sol. Snyggade till sandstranden med räfsa. Svettades i värmen. Dags för dagens andra pass. Kutade längs Härihällvägen mot Vexala. Pigga ben. Bra fart. Men pulsbältet strejkade. Batteriet? Vände vid Brännskata fiskehamn. Fick ihop åtta kilometer. Doppade mig i havet. Efteråt käkade vaimo och jag Atrilli och Ingmanin Viili. Ungdomarna fick sköta sig själva. Barnvakterna var nämligen mycket trötta. Päronskallen ville gå och lägga sig redan halv nie. Men stoppades av päronskalle-frun.
I morgon avslutar vi vårt två-dygns-långa pass som barnvakter. Egentligen har vi nog inte vaktat så mycket. Bara funnits där. För ungdomarna. Som skött sig exemplariskt. Som inte dragit sig för att söka kontakt. Som gett vaimo och mig många nya vänner. Det kan man aldrig få för många av. Såheså.
Saldo: 15,0 km
Totalt: 2 129,0 km
Mål: + 6,0 km
Kanon: Nya vänner.
Kalkon: Att man inte längre är typ tjugo-två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar