Kollade på CL-finalen i går kväll. En rysare. Real Madrid kvitterade i den tredje övertidsminuten. Och vann matchen efter förlängning.
Söndag. En omtumlande och annorlunda dag väntade. En känslomässig dag. Vilket jag ju inte visste då jag sent om sider vaknade. Under förmiddagen. Allt som vanligt. Käkade. Läste tidningen. Bäddade. Parade strumpor. Lyssnade på en sång med Thomas E och Helene N, Till fåglarna i skogen. Oerhört vackert.
Mamma ringde. Strax före tolv. Bad mig komma. Pappa hade just drabbats av hjärtstillestånd. Rusar iväg. Hjärtat i halsgropen. En stor klump i halsen. Vrålåker i vita till Trädgårdsgatan. Jakobstads Räddningsverk på plats. Tre ambulansenheter. Tjejerna och grabbarna gör allt för att återuppliva min far. En dryg timme passerar. Hopp och förtvivlan. Tårar. Ringer Joel. Hämtar honom. Personalen vid Jakobstads Räddningsverk kämpar vidare. Hoppet tänds. Hjärtat slår. Men svagt. Min far förs till Kiuru i Karleby. Mamma, Joel och jag följer efter i vita. Hittar så småningom fram till rätt dörr. Väntar på ett första läkarutlåtande. Minns det inte ordagrant. Men det närmaste dygnet blir avgörande. Pappa är nedsövd. Tillståndet är kritiskt, säger vitrocken. På god svenska. Ringer syrran. Som genast kliver på ett tåg från Helsingfors. Ringer Jon, får tag på Johannes i Dragsvik. Ringer Corinne. Som genast rattar sin svarta till Kokkola. Ringer pappas syster.
Efter två timmars väntan får vi äntligen gå in till pappa. Som sover. På intensivavdelningen. Smeker hans huvud. Viskar att jag älskar honom. Mamma får ett litet övernattningsrum. Corinne, Joel och jag återvänder till Jakobstad. Jag städar upp i lägenheten på Trädgårdsgatan. Berg av tomma förpackningar. Flaskor. Kanyler. Ser det tomma saftglaset som pappa drack strax före hjärtat stannade. Ser hans byxor på sängen. Klumpen i halsen växer på nytt. Stänger dörren till lägenheten på Trädgårdsgatan 2. En tom lägenhet.
Senare på kvällen. Strax innan röstningslokalerna stängde. Rattade vita till Kyrkostrands skola. Ger min röst åt 191. Iklädd shorts. Och strandsandaler. Samma kläder jag bar då mamma ringde. Då jag satt i soffan. Och lyssnade till Thomas och Helene. I Vörå kyrka.
Mamma ringde. Strax före tolv. Bad mig komma. Pappa hade just drabbats av hjärtstillestånd. Rusar iväg. Hjärtat i halsgropen. En stor klump i halsen. Vrålåker i vita till Trädgårdsgatan. Jakobstads Räddningsverk på plats. Tre ambulansenheter. Tjejerna och grabbarna gör allt för att återuppliva min far. En dryg timme passerar. Hopp och förtvivlan. Tårar. Ringer Joel. Hämtar honom. Personalen vid Jakobstads Räddningsverk kämpar vidare. Hoppet tänds. Hjärtat slår. Men svagt. Min far förs till Kiuru i Karleby. Mamma, Joel och jag följer efter i vita. Hittar så småningom fram till rätt dörr. Väntar på ett första läkarutlåtande. Minns det inte ordagrant. Men det närmaste dygnet blir avgörande. Pappa är nedsövd. Tillståndet är kritiskt, säger vitrocken. På god svenska. Ringer syrran. Som genast kliver på ett tåg från Helsingfors. Ringer Jon, får tag på Johannes i Dragsvik. Ringer Corinne. Som genast rattar sin svarta till Kokkola. Ringer pappas syster.
Efter två timmars väntan får vi äntligen gå in till pappa. Som sover. På intensivavdelningen. Smeker hans huvud. Viskar att jag älskar honom. Mamma får ett litet övernattningsrum. Corinne, Joel och jag återvänder till Jakobstad. Jag städar upp i lägenheten på Trädgårdsgatan. Berg av tomma förpackningar. Flaskor. Kanyler. Ser det tomma saftglaset som pappa drack strax före hjärtat stannade. Ser hans byxor på sängen. Klumpen i halsen växer på nytt. Stänger dörren till lägenheten på Trädgårdsgatan 2. En tom lägenhet.
Senare på kvällen. Strax innan röstningslokalerna stängde. Rattade vita till Kyrkostrands skola. Ger min röst åt 191. Iklädd shorts. Och strandsandaler. Samma kläder jag bar då mamma ringde. Då jag satt i soffan. Och lyssnade till Thomas och Helene. I Vörå kyrka.
Saldo: 0,0 km
Totalt: 1 557,0 km
Mål: - 38,0 km
Kanon: -
Kalkon: -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar