TRETUSENTVÅHUNDRAÅTTIOTRE

Dag 137

Sent i går kväll. Arrivade med flygbuss till Nils Ericsson Terminalen i Göteborg. Letade efter en taxi. Hittade genast en ledig. Den trevliga mörkhyade chaffisen frågade om vi kom från Jugoslavien? WTF? Sen snajade jag. Päronskallens tre millimeters frisyr. Vaimo gillar ju inte kamningen. Påstår att jag det är jugge-maffioso-stuk över den. Antagligen tyckte chaffisen samtala tavalla. Loggade in till vandrarhemmet. Två sängar, en sänglampa och en liten tv. Siinä kaikki. Vaimo gillade inte att behöva dela wc och dusch med övriga gäster. Försökte trösta henne med mysfaktorn. Begav mig sen ut i Göteborgsnatten efter frukostgrejs. Återvände med två livsmedels-kassar. Som jag med milt våld tryckte in i vandrarhemmets kök. Slöt sen ögonen. Somnade bums.

Sjuttonde maj. D-day. För Norge. För Arsenal. För Jaro. Och för päronskallen. Steg upp sex. Kokade gröt och Presidentti. Bredde falukorvsmackor. Bjöd vaimo på en brakfrukost. Sen vandrade vi genom Slottsskogen till nummerlappsutdelningen. Päronskallen  gick fel ett par gånger. Förstås. Vaimo suckade. Mötte Folke W. Som guidade oss vidare. Gav värdefulla tips. Tusen tack! Köpte ett par kompressionsbyxor på mässan, 2XU. Återvände till vandrarhemmet. Käkade lite. Och drog på mig tävlingsdressen. Joggade tillbaks till startplatsen. Fantastiskt väder. Lite fläktande vindar. Nära tjugo. Fullsmockat med folk. Mötte Folke på nytt. Och hans tre svågrar. Som också skulle springa. Trettiotvå startgrupper. Folke i den andra. Jag i den tolfte. Gebrselassie, segraren i herrklassen kom i mål långt innan jag fick starta, 14:35. 

Loppet. Klämde i mig en gel strax före startskottet. Alcazar dånade ur högtalarna. Blamera it on the disco. Pang. Rusade iväg. Bromsade. Snirklade mig fram mellan folkmassorna. Försökte kuta på. Stört omöjligt. Ta det lugnt Ingo! Snart blir det lättare att komma fram. Det blev det aldrig. Hela loppet påminde om min premiär i Lidingöloppet 2011. Då sprang jag nästan hela loppet i lingonriset. Ibland kunde jag gasa på. Men så blev det stopp igen. Kollade snittfarten. Garminen visade 5:42-5:46 hela loppet. Och jag som siktat på 5:40! Sista kilometern blev min snabbaste, 4:22. Ändå så blev sluttiden blyga 1:39:41. Alltså nästan minuten sämre än vad jag hade tippat. Nååjaa. Loppet var kanske mitt lättaste långlopp, någonsin. Och jag njöt från första till sista steg. Det är ju också viktigt. Publiken var fantastisk. De femtiotvå banden som uppträdde inspirerade. Och det var skitkul att springa förbi alla pustande medtävlare. Slutade på plats 4591. Jahapp. Inget man berättar för barnbarnen. Men jag hade i alla fall nästan 60 000 löpare bakom mig. Och medaljen var riktigt najs!
Efter loppet. Vandrade tillbaks till vandrarhemmet. Ringde vaimo och morsan. Som grattade. Tack, tack! Ringde Folke. Som sprungit åtta minuter snabbare. Ringde Henry M. Berättade om loppet. Jaromatchen? Jo de vann. Najs! Duschade. Käkade kebabpizza på Slottsskogens pizzeria. Följde med Arsenal-Hull, FA-cupfinal. Vansinnigt spännande! Kanonjärerna i ett tidigt strupgrepp. Två-noll i baken efter bara nio spelade. Cazorla reducerade, Kocielny kvitterade och Ramsay sköt hem bucklan till Arsenal! Tre-tusen-två-hundra-åttio-tre dagars ökenvandring är över. Nio långa år! Päronskallen jublade som besatt. Vaimo och de övriga gästerna i Linné Vandrarhotell trodde nog att killen i rum 204 fått solsting! Men WTF! Vilken fantastiskt, underbar D-day! Tack Göteborg! Tack Jaro! Merci  Arsene Venger! Thanks Arsenal! You made my day compleete! Naa-leiss.

PS
och grattis Norge!

Saldo: 22,6 km

Totalt: 1 494,8 km

Mål: -12,2 km

Kanon: FA-Cuptiteln

Kalkon: Absolut ingenting.