I går kväll. Hemma. Trött och ledsen. Läste alla fina inlägg på ansiktsboken. Tröstande ord. Värmande ord. Vackra ord. Från när. Och från fjärran. Johannes kom hem från Dragsvik. Ville besöka sin farfar. I morgon. Joel lovade skjutsa. Jag ställde Nokian på halv fem.
Men vaknade halv tre. Kände mig utvilad. Märkligt? Steg upp. Käkade morgongröten. Lånade vaimos svarta. Och fortsatte till jobbet. Tre dagar kvar av läsåret. Och ännu mycket ogjort. Kanslijobbade fram till åtta. Höll en lektion. Och fortsatte sen till sjukhuset. Tassade in på intensivvårdsavdelningen. Två unga kinesflickor log mot mig. Tjejerna på utlandspraktik. Jag hamnade mitt i läkarronden. En ung manlig läkare testade pappas reflexer. Skakade på huvudet. Ei hyvältä näyttää! Förklarade läget för oss anhöriga. Svarade på tusen frågor. Sympatiskt. Sakligt. Utan omskrivningar. Pappa kommer inte tillbaka. Han lever. Men är på väg bort. Bort från oss. Bort från livet. Så är det. Valitettavasti.
Fortsatte tillbaks till jobbet. Höll ett par lektioner. Käkade. Återvände till intensiven. Hälsade på pappa. Sov sen en stund i anhörig-rummet. Medan mamma och syrran vakade. Pappa sov. Lugnt och stilla. Enda patienten på avdelningen. En av kinaflickorna rakade hans skägg. Omsorgsfullt.
Senare på kvällen. Joel och Johannes kom på besök. Stod vid farfars säng. Djupt rörda. Alla grät. Lillsyrran mest. Personalen på avdelning K2 är underbar. Ger oss stöd. Lovade att jag fick övernatta på avdelningen.
Men vaknade halv tre. Kände mig utvilad. Märkligt? Steg upp. Käkade morgongröten. Lånade vaimos svarta. Och fortsatte till jobbet. Tre dagar kvar av läsåret. Och ännu mycket ogjort. Kanslijobbade fram till åtta. Höll en lektion. Och fortsatte sen till sjukhuset. Tassade in på intensivvårdsavdelningen. Två unga kinesflickor log mot mig. Tjejerna på utlandspraktik. Jag hamnade mitt i läkarronden. En ung manlig läkare testade pappas reflexer. Skakade på huvudet. Ei hyvältä näyttää! Förklarade läget för oss anhöriga. Svarade på tusen frågor. Sympatiskt. Sakligt. Utan omskrivningar. Pappa kommer inte tillbaka. Han lever. Men är på väg bort. Bort från oss. Bort från livet. Så är det. Valitettavasti.
Fortsatte tillbaks till jobbet. Höll ett par lektioner. Käkade. Återvände till intensiven. Hälsade på pappa. Sov sen en stund i anhörig-rummet. Medan mamma och syrran vakade. Pappa sov. Lugnt och stilla. Enda patienten på avdelningen. En av kinaflickorna rakade hans skägg. Omsorgsfullt.
Senare på kvällen. Joel och Johannes kom på besök. Stod vid farfars säng. Djupt rörda. Alla grät. Lillsyrran mest. Personalen på avdelning K2 är underbar. Ger oss stöd. Lovade att jag fick övernatta på avdelningen.
Just nu sitter jag ensam vid bädden. Solstrålar. Genom ett fönster. Lägger sig på pappas panna. Bildar en tavla. En vacker. Personalen bjuder på kaffe. En sköterska sätter sig vid min sida. Pratar. Tröstar. Ger hopp. Hon verkar älska sitt jobb. Hon gör ett bra jobb.
Mitt liv håller på att förändras. Riktigt hur vet jag inte? Men naa-lejss. Ringde Henry M. Skippade den gemensamma länken i morgon bitti. Som vi planerat. Jag har inte sprungit en meter sen i söndags. Då jag tokrusade uppför trapporna till Trädgårdsgatan 2a.
PS
Beträffande min utmaning ligger jag rejält på minus. Men det har inte så stor betydelse. Just nu.
Mitt liv håller på att förändras. Riktigt hur vet jag inte? Men naa-lejss. Ringde Henry M. Skippade den gemensamma länken i morgon bitti. Som vi planerat. Jag har inte sprungit en meter sen i söndags. Då jag tokrusade uppför trapporna till Trädgårdsgatan 2a.
PS
Beträffande min utmaning ligger jag rejält på minus. Men det har inte så stor betydelse. Just nu.
Saldo: 0,0 km
Totalt: 1 557,0 km
Mål: - 71,0 km
Kanon: -
Kalkon: -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar