R.I.P. PAPPA

Dag 153

BIL. Planen för natt åtta vid pappas sida var glasklar. Tyckte jag För det var ju min plan. Barbro skulle ta första passet. Ingmar andra. Lisen tredje. Men, men. Livet blir sällan som man tänkt sig. Syrran vägrade lämna pappas sida. Jag lomade tillbaks till min sov-stol. Den natten snarkade jag nog mest av oss tre.

Tisdagsmorgon. En vacker morgon. Terapiträdgården badade i solljus. Corinne kom tidigt. Hämtade gröt åt mig. Käkade. Godaste jag ätit på länge! En lång väntan följde. Systrarna kom med mera morfin. Doktorn skakade på huvudet. Men tröstade.

Sju minuter över tolv. Femtio år och två dagar efter sin far. Vandrade Kurt Vilhelm Juselius vidare. Fåglarna i terapiträdgården tystnade. Allt blev stilla. Så förtvivlat stilla.

Nu har skogens fåglar tystnat
nu har vandrarn kommit hem.
Nu har livet helt förändrats,
jag har mist en kär och älskad vän.

Du fanns där när jag var liten,
du fanns där när jag blev stor.
När jag tog steg i livet,
fanns du där som min egen bror.

Du var inte som dom andra,
du gav alltid av dig själv.
Och du hade omsorg om oss andra,
du var alltid en trogen, aktad vän.

En ny vitrock kom. Beklagade sorgen. Sjuksystrar delade ut spontan-kramar. Sonja L plockade blommor i trädgården. Joel kom. Tog farväl av farfar. Sjukhusprästen läste Davids psalm. Vi sjöng Blott en dag och Närmare Gud. Fåglarna i terapiträdgården badade. Sen fortsatte vi alla till Trädgårdsgatan. Åt laxsoppa. Grät ännu en skvätt. Tillsammans.

 

Tog Treken hem till Marstranden. Bytte om till springkläder. Nio dagar sen jag senast sprang! Tror jag. Ligger rejält på minus. Kutade Larsmo maxi. Lätta ben. Lite motvind. Men varmt och soligt. Njöt. En bil hade stannat på omfartsvägen. Ola S kom emot mig. Med öppna armar. Gav mig en bamsekram. Göta Petter vad bra det kändes. Fick ett infall då jag passerade sjukhuset. Vek in till terapiträdgården. Satte mig på den enda bänk som fortfarande hade lite sol på sig. En lite talgoxe gungade ovanför mitt huvud. Tittade på den. Länge.

 

Men du är långt bort i fjärran,
du är långt bort ifrån mig.
Men i hjärtat så lever alltid minnen,
och jag glömmer aldrig dig.

Och hur det än har varit,
och hur det kommer att bli.
Går du alltid vid min sida,
tills mitt liv är förbi.

Vandrade över bron. Kikade försiktigt, försiktigt in i pappas rum. Sängen bortrullad. Hittade en besöksbok utanför lusthuset. Plitade ner "R.I.P. Kurt Vilhelm Juselius, Min Pappa".  Pappret blev fuktigt. Av svett. Från min panna.

Nu har skogens fåglar tystnat
nu har vandrarn kommit hem.
Nu har livet helt förändrats,
jag har mist en kär och älskad vän.

Vi anhöriga vill rikta ett stort tack personalen vid:
Jakobstads Räddningsverks ambulansenheter
Personalen vid KIURU:s intensivvårdsavdelning
Personalen vid Jakobstads Sjukhus, avdelning sex

....... och till ALLA som vandrat med oss. TACK!