Natten till söndag. Tog första passet. Baddade pappas feberheta panna. Smekte hans händer. Läste kommentarer på ansiktsboken. Värmande ord. Förböner. Styrkekramar. Hälsningar. Från när och fjärran. Från släktingar. Från vänner. Från främlingar. Många som bar på liknande upplevelser. Och ville dela. Tusen tack! En sjuksyster kom med te halv fyra. Mera smörgare. Mamma övertog min plats vid sängen. Rätt mörkt ute. Somnade vid pappas fötter.
Söndag. Första juni. Sommar. Prick en vecka vid pappas sida. Vandrar på upploppsrakan. Med ett jobbigt motlut. I en uppförsbacke. Ser inte målsnöret. Men vet att det finns där. God only knows
- When my feeble life is o’er,
Time for me will be no more;
Guide me gently, safely o’er
To Thy kingdom shore, to Thy shore. - Sjuksystrarna fortsatte tålmodigt. Palliativ vård. Tvätta, vända, fluffa kuddar, torka, medicinera, suga slem. Allt för att hjälpa pappa fram till målsnöret. Utan smärta. Lillasyster ringde från Sibbo. Hur mår pappa? Anton fick sin studentmössa. Jag kommer till Pännäinen i kväll. Corinne kom också och hälsade på. Hämtade min tandborste. Bjöd henne på kaffe. Och en smörgare. Förstås. Johannes kom på besök. Tog farväl av farfar. Och fortsatte till Dragsvik. Nitton kvar. Lillasyster reste i motsatt riktning. Corinne hämtade henne från gula startplatsen. Sen satt vi alla fyra runt sängen. Syrran och jag höll pappas händer. Solen lämnade terapiträdgården. Kväll vid Jakobstads sjukhus. Vi förberedde oss alla för ännu en nattvandring. På upploppsrakan. Med det jobbiga motlutet. I uppförsbacken. Mot målsnöret. To Thy kingdom shore, to Thy shore.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar