I går kväll. Vet inte riktigt vad jag gjorde? Antagligen satt jag i soffan. Har för mig att jag pratade i telefon rätt mycket. Åtminstone med tvåan och trean. Och pappas syster. Eller var det idag? Gick i alla fall och lade mig vid midnatt. Inte så värst trött. Men somnade ändå.
Tisdag. Dagen efter. Steg upp åtta. Käkade. Och rattade vita, inte så rostiga till ett rektorsmöte i Larsmo. Fick kramar av chefen och rektorskollegorna. Efter mötet bjöd Carola H-P (chefen) oss på lunch vid Strandis.
På eftermiddagen. Samlades mamma, syrran, vaimo och jag igen på Trädgårdsgatan. Flaggan vajade på halvstång. Fint! Många praktiska frågor att lösa. Inte alldeles enkelt. Och förtvivlat mycket att hålla reda på. Men morsan hade koll på det mesta. Som vanligt. Telefonen ringde. Stup i kvarten. Dörrklockan plingade. Hela tiden. Vänner kom med blommor. Den ena buketten vackrare än den andra.
På kvällen. Veckans andra pass. Tog sikte på Hamnskogen. Där pappa brukade promenera. Så länge han orkade. Kutade ett varv. Benen kändes pigga. Men andningen stördes. Värk! Lokaliserade smärtan till strax under bröstkorgen. Vänster sida. Kände samma i går. Men då trodde jag att smärtan berodde på att jag lutat mig för länge mot pappas sjukhussäng. Kanske är det så? Träffade Peter S. Som beklagade sorgen. Joggade ett varv med honom. Fortsatte sen mot Marstranden. Smärtan i vänstersidan tilltog. Allt svårare att andas normalt. Shitt! Hoppas det inte är något allvarligt! Vände på nytt av till terapiträdgården. Vet inte varför? Antagligen ville jag bara vila? Satt en stund i solen. Mediterade lite. Fortsatte sen hem. I natt kommer tvåan hem. Skall hämta honom från Kruunupyy i natt. Hoppas han inte glömmer falukorven jag beställde!
Också vår lägenhet på Marstranden är blomsterfylld. Kondoleanser från när och fjärran. Besök. Kramar. Hälsningar på ansiktsboken. Telefonsamtal. Textmeddelanden. E-post. En tsunami-våg-av kärlek har sköljt över oss. Tack så fruktansvärt myttji! Tack för att ni bryr er!
Mitt liv rullar vidare. Utan pappa. Han har annars alltid funnits där. Nu är jag osäker. Kommer jag att fixa resten utan hans stöd? Antagligen. Naa-lejss. Också vår lägenhet på Marstranden är blomsterfylld. Kondoleanser från när och fjärran. Besök. Kramar. Hälsningar på ansiktsboken. Telefonsamtal. Textmeddelanden. E-post. En tsunami-våg-av kärlek har sköljt över oss. Tack så fruktansvärt myttji! Tack för att ni bryr er!
Saldo: 13,2 km
Totalt: 1 583,2 km
Mål: - 110,8 km
Kanon: Tsunamivågen
Kalkon: Smärtan i vänstersidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar