SÅ GRÄNSLÖST MYCKET

Min pappa var nog som folk är mest. Vardagstroende. Följde mamma till kyrkan vid större högtider. Minns honom tillbakalutad i kyrkbänken. Alltid finklädd. Alltid tankfull. Med händerna knäppta. Med tummar som rullade. Långsamt medsols, långsamt motsols. Stilla.

Där i kyrkbänken. Satt han kanske och tänkte tillbaka på sitt eget liv. På sina föräldrar. Kristian och Hulda. På sina syskon. Lennart, Lars och lillasyster Linnea. På barndomen i Jussila. Då pojkarna stötte kula. På Jussila privata folkskola. På ungdomsåren. På midsommardansen. På mamma. På idrotten. På hur bröderna Juselius dominerade löparbanorna i Munsala. På den elaka lunginflammationen. Som tvingade honom att avsluta idrottskarriären. Alltför tidigt. 

Kanske tänkte pappa på sina barn? På tiden som småbarnsförälder på Kyrkbacken i Oravais. Pappa högläste ur Barnens bibel för oss barn. Mamma  stekte lever och lökringar till söndagslunchen. Jag älskade apelsinriset till efterrätt. Sen åkte hela familjen oftast till mommo som var ensam. Och ibland till fammos. Åren i Oravais var en lycklig tid för oss barn.  Men en jobbig tid för pappa. Han hade fått fast statlig anställning på Väg och vatten. Minns hur han speciellt under vintrarna följde med vädret. Dag som natt. Från fönster till fönster. Funderade om det var dags för ännu ett jobbigt nattskift. 

Kanske han mindes somrarna i lillstugon vid mommos på Kangbackan i Vexala? Villan han byggde på Hägnan. De gemensamma kaffestunderna. Mindes han då han lärde mig stöta kula på vägen till gambäl-gååln? Och diskus utanför ungdomshuset. Han hoppades nog att jag skulle följa i hans fotspår. Hoppades han få se en ny Juselius på löparbanorna. Jag kan inte låta bli att undra. Om han var ledsen över att det inte blev så?

Kanske funderade han på hur livet hade fört familjen till Jakobstad? På den korta anställningen vid AB Jaro Oy. På problemen med blodtrycket. Som gjorde att han återupptog idrotten. Som vardagsmotionär. Som folk är mest. Vandrade. Ibland med Fia, vår enda hund. Eller så tänkte han tillbaka på alla lyckliga stunder. Med mamma. På de fyra barnbarnen. På resorna. Till Oberammergau. Till Rom. Till Grekland. Och inte minst resan till Utö. Där han avtjänat sin värnplikt.

Men. Där i kyrkbänken. Funderade han nog också på sjukdomen. Den sjukdom som drabbade både mamma och pappa. Cancern. Den obotliga. Den vidriga. Som bröt ner. Motionsrundorna som blev allt kortare. På de många och tunga resorna till Vasa och Tammerfors. På onkologiska avdelningen. Där mamma och pappa ibland låg. Sida vid sida. 

Min pappa var nog som folk är mest. Han tyckte om sånger. Syrran minns att han sjöng Blueberry Hill. Till hans favoritmelodier hörde Var jag går i skogar berg och dalar, Dan Andessons Omkring tiggarn från Luossa och O Store Gud med Artur Eriksson. Och. Jag vet att han gillade psalm 391, Blott en dag. En psalm med ord som andas trygghet, tillit. Och förtröstan. En tro på att det alltid finns någon som bär oss. I vars händer vi alltid får vila. Utan att ängslas.

Min pappa var nog som folk är mest. Minns hur han satt på Herdevägen. Vid vårt Malmsjöpiano. Letade efter nyckelhålet. Och spelade. Blott en dag. Ett finger i taget. Ibland hamnade pekfingret bakom tummen. 

Min pappa var nog som folk är mest. Men. Med ett stort och varmt hjärta. Just därför. Precis just därför. Älskar jag honom. Så mycket. Så gränslöst mycket.

INGMAR